Vi leker en lek, en psykadelisk lek som jag har lockat åt mig för att han ska komma hit. Mina avsikter är att få reda på hans stora och tunga hemlighet som bär honom som en inburad fågel. Han påstår sig vara frisk, påstår sig vara opåverad av det stora hål som skiner igenom honom. Men ändå avsöjar han att han äts invärtes, att hans sjukdom kommer att ta livet av honom och jag bara ser hur den växer. Jag vill bota, jag vill försöka hjälpa honom att leva och inte ge upp, men i talets förnekan seglar han sina läppar. Han säger inget, han tiger och tror att jag ska förstå hela hans historia. Han räcker ut en hand för hjälp och jag grabbar tag i hela armen men likt förbannat är jag ändå lika hjälplös som ett barn. Varför kan jag inte hjälpa den levande döda att hitta glädjen i livet? Det gör mig illa, det skadar mig lika mycket som hans sjukdom skadar honom. Jag blir olycklig när en vän vill men inte kan dela med sig av sitt hjärtas mörka gångar men som vill bli helad. Det onda sitter inte i att dela med sig, utan att stänga in en demon i själen och låta den gro starkare i det vakum du fyller på i din tystnad.

Jag är ditt stöd och din medhjälpare efter jakten på din lycka!

Michelle, Kjälle dödgrävaren och jag kan nog utveckla de mest sjuka men mest slående idéer och teorier någonsin. Igår satt vi och konspirerade om hur vi skulle försöka utplåna en tredjedel av världens befolkning genom kärnvapen och vododockor. Någonting drastiskt som dödar men som lämnar plats till något nytt att få leva.

Varje minut föds det 5 människor, det dör 2.


Men det är inte det värsta, lyssna på det här. Andra världskriget, världens nollställning i princip. Under andra världskriget utrotades så fruktansvärt mycket människor att vi inte kan föreställa oss vilken grymhet som låg bakom det. Men vänta tills ni hör det här; under andra världskriget dog runt 65 miljoner människor. 65 jävla miljoner dog, utrotades, försvann, poff blev till aska. Det är helt sjukt hur många liv som föll offer för en sådan grymhet. MEN, nu kommer det. 65 miljoner, det är en piss i havet. Vet ni hur många människor vi är på jorden? vi är 7 MILJARDER!!!! Hur många miljoner går det på en miljard? Tusen miljoner går det på EN miljard, och vi är 7 miljarder på jorden!!! Andra världskrigets utplåning var bara en piss i havet i jämförelse med andelen av människor som finns kvar och förstå att vi håller på att störta jorden.


Förstår ni hur satans mycket människor det finns? Förstår ni hur vi förökas för varje år och hela tiden förstör vår existens vår planet. Slutligen kommer vi att gå på varandra och äta av varandra för det finns inget kvar att levnära sig på. Vår stackars vackra planet kommer att gå under och vi är anledningen till det. Låter jag konstig om jag hoppas på ett tredjevärldskrig som kan utplåna minst 5 miljarder utav oss? Fatta, två miljarder skulle ändå återstå och det är ungefär USA plus Europa tillsammans. Sjukt!

Hänger i en mörk och halvunken lya som jag kallat mitt hem denna helgen. Det är lan hos Marcus och här sitter vi hela bunten och osocialiserat som socialiserat hänger med varandra. Har kollat på "The social network" mycket bra film, vi har haft kärleksstund med kaffe och kaka och roat oss åt både den ene och andres fula samt vackra ansikte. Haha, vilka idéer som kan frodas, men jag måste erkänna att jag är en aning rastlös. Skulle vilja hoppa upp och ner i ett hoppkuddehus och skrika som en mås just nu (:

Har ni sett Roj och Roger har en mack ihop? Ja lite så känns det på mitt jobb. Eller ja, kanske inte riktigt då jag aldrig fullt ut sett på programmet men det känns som att våra verklighetar är som skrivna för varandra. Vi som jobbar ihop känns som en stor kärnfamilj och alla stamkunder som för jämnan, gärna flera gånger om dagen, kommer förbi för att hälsa och prata lite bidrar till familjestämningen. Emellanåt kommer det in knasna kunder som efter att jag prickat in rätt hälsningsfras kan börja berätta om de häftigaste livsäventyren. Man ser bekymrade och halvbittra människor tåga in genom dörrarna och det är inte ofta de går ut utan ett leende på läpparna, det känns så bra i själen! Det värmer att så många människor kan fälla goda ord om än och bara så sent som idag berättade min arbetskollega (som jag först träffade idag) att flertalet folk kommit in i butiken och frågat efter mig. Han hade inte ens en aning om vem jag var men fick möta diverse tal och förklaringar om mig. Åh, jag älskar mitt jobb. Jag älskar att sprida min glädje och se att det smittar som virus i min omgivning.

Det känns underbart att vara en del av det som utvecklas. Att man kan se på sina gamla vänner med samma ögon fast ändå med en finjustering. Det finns så mycket att gro, så mycket som blommar ur det man skördat om man bevarar det väl. Ibland tror man att man vet allt om varandra, att man känner någon innan och utan, men oftast är det en egenskapad bild man har av en annan. Men tar man sig tid och vidgar sina vyer märker man hur en människa kan skilja sig från alla de slusatser man tidigare haft. Vi tror oss veta allt om våra vänner, men vet vi verkligen det? Eller känner vi en person för att vi själva skapat en förutfattad mening om den? Det tåls att tänka på, för vi alla gör det, vi alla har våra egna bilder utav varandra, men har vi egentligen lyssnat och tittat på de som rör sig omkring oss och sett deras sanna jag? Det är därför jag älskar att lära känna människor på nytt, även att jag känt dem i hela mitt liv. Vi förändras faktiskt.

Jag kan ha hittat den enklaste men mest fantastiska låttext någonsin. Inte nog med att texten klingar vackrare än ljudet av ett munspel så är hela låten ett enda stort nöje att lyssna på. So mtaget ur biblen själv;

Min framtidsvision är färdig. Nu kan jag skåda den och i bild skapa min ålderdom i det liv jag strävar efter. Min själ vaggas av den svaga vind som viner genom grenarna och mitt hjärta omtöcknas av den kärlek som fått alla färger att blomma.

Vi besitter förmågan att kunna kontrollera våra tankar och känslor, men ändå kan man känna sig så hjälplös. Jag kan tillexempel inte rå för att mitt hjärta vrider lite på sig när jag tänker på min tid i Usa. Jag står maktlös när jag känner svedan av saknad som borrar sig igenom mina artärer när längtan för mig över världens alla hav. Saknad är något kraftfullt, något jag inte tänker brottas med utan bara låta den komma och gå. Jag tröstar mig med att jag har fått uppleva det istället för att bara drömma om att det ska hända. Jag vill gå frammåt och därför ser jag fram emot Usabesöken i sommar och mitt nya äventyr till hösten som tar mig till den andra sidan av planeten. Men nog saknar jag alltid, jag saknar mitt liv i Jacksonville.

Jag älskar mitt jobb!! Jag träffar så fruktansvärt trevligt folk hela tiden. Det bästa är att se hur man kan sprida glädje till den bittraste tant som gör entré i butiken. Ännu roligare är det att samtala med alla dessa olika människor som kommer från hela landet. Bosse Bildoktorn var till exempel och hälsade på igår och köpte korv med frugan. Härliga göteborgare som brer på ordentligt med göteborskan när jag försöker immitera dem, och bäst av allt är de människor som tror att jag knarkar lyckopiller bakom disken. Jag älskar mitt jobb!!

Nu har Selma Lagerlöfs vackra och pryda ansikte stirrat på mig med sitt konstnärs leende hela dagen. Av någon anledningen är det henne jag väljer att fästa min blick vid när jag öppnar kassaapparaten då de andra pengakåta herrarna inte intresserar mig ett dugg, trots deras högre värde. Nej, Selma får mig att le många gånger om :)

Jesus, Nej blanda inte in honom. Gud?! Nej inte honom heller. Djävlar!