Upp och ner, upp och ner, så hoppar jag omkring just nu. Exhaltering, glädjeskutt och ivern att få sätta igång att fira denna högtid utmattar mig innan jag ens har fått börja. Det är Fredag och HALLOWEEN WEEKEND. Ni anar inte hur stort Halloween är här i staterna. Jag har aldrig sett så många affärer med prylar till utklädnader för skyhöga priser som här och nu. Människor spenderar altså multum på kostymer och detaljer, allt för att se så pampiga och utklädda ut som möjligt, jag gillar det skarpt.

Ja men tror ni att det där himla vidoeinlägget var färdigt när jag kom hem inatt? Nej. Tror ni det var klart i morse när jag vaknade? Ja, men då hade det misslyckats för att det var för stort. Suck. Typiskt mig, jag har en tendens av att prata. 20 min är altså alldeles för långt för youtube så jag får helt enkelt göra ett nytt. Frågan är när jag ska ha tid med det, nu i helgen eller till början på nästa vecka, vi får se :)

Vänner, jag bör förvana er för ett kommande videoinlägg här på bloggen om sisådär 225min enligt YouTube. Jag tänkte prova lyckan att låta er slippa läsa och bara lyssna och titta istället. Det finns så mycket jag skulle vilja säga och tala om för er och inte ens när jag skulle summera allt i videoinlägget kunde jag få rum med allt. 20 min långt blev det, herre gud, jag kan verkligen prata! Men mitt nylle på film kommer i alla fall så fort det är uppladdat på youtube (som man måste göra innan man kan lägga in det här, suck)

Jag har mer eller mindre hela eftermiddagen suttit och kikat i mina fotoalbum här på datorn från min tid här i USA och jag måste säga att jag log mig igenom vartenda foto. Jag kan inte riktigt förstå hur mycket jag har varit med om och hur mycket fantastiska människor och platser jag fått träffa och besöka. Främst är jag så fruktansvärt lycklig över att ha fått möta två utav mina numera bästa vänner Ellinor och Evelina. I all min eufori över att snart få komma hem igen finns där en tung sorg när jag inser att det faktiskt snart tar slut. Alla utekvällar, alla playdates, alla äventyr till främmande platser, alla samtal om en kultur som ständigt chockerar oss, alla beachdagar, alla kramar som man omfamnats av då sorgsna dagar kommit över än, alla gymdagar och all lärdom om hälsa och nyttighet, all pepp och inspiration till en framtid i frihet, all trygghet i den treuddiga kärnan som bara kretsat kring oss, alla nya människor vi mött, alla relationer vi utvecklat och det namn som vi spridit likt blomster över ängar... Det gör ont hur jag än vänder på det, det gör mig lycklig på vilka plan jag än ser det och kärleken till livet växer sig bara starkare. Dörrar öppnas och stängs och vi passerar rum efter rum och lämnar våra skuggor på väggarna redo att måla de nästkommande i färgsprakande kulör. Jag försöker att inte se detta som ett slut utan början på något annat, som alltid. Jag har fått vara med om det många bara kan drömma om och jag har slått rot i många delar av den gyllene världen. Jag må för en tid gråta för att lämna det jag skapat, för det kommer aldrig att bli detsamma igen. Men hälften av de tårar står för evig tacksamhet till allt som fick mig ut på denna resa, till mig själv som självmant skapade mig min egen "the time of my life".

Så här på kvällskvisten när mina värdföräldrar har stuckit på en fotbollsmatch och lämnat mig hemma med ungarna kan väl inga mord ske? Nog att jag skulle vilja strypa barnen ibland men jag har inte gener från en mördare. Så visar det sig också att min familj ska passa en väns fåglar över några dagar och det kan väl inte heller gå fel? De bara står där ute på altanen och är. Men jominsann två sekunder när jag tittar bort för att plocka iordning efter middagen som så lugnt serverats så ser jag Rohan kasta omkring med fågelburen och jag släpper allt i tankar och händer och rusar ut. Buren är öppen, uppsliten utan tak och jag ser en fågel ligga lealös på marken. Jag kastar ut ungen där ifrån och räddar den andra fågeln som flyger omkring i vild panik (Tacka gudarna att dörrarna ut var stängda) Efter ett hysteri med barnaskrik och min panik över en död fågel lugnas hela scenen ner. Fågeln har jag konstaterat är död och jag försöker få den levande kraken på gott humör genom att täcka synen från hans döda partner.

Im still alive, tagit mig igenom en hel vecka i Jax Beach sen jag kom tillbaka från min semester, jo då det har gått an. Min likgiltiga inställning till att vara tillbaka på hemmaplan från en fantastisk semester gjorde min helg mer eller mindre. Jag hade ingen drift i mig att vilja göra något speciellt, ingen önskan om äventyr eller ens att anstränga mig att finna något i den riktningen. Jag bara var och lät mig själv flyta med strömmen. Min ström för helgen blev Tyler, vår sanna och trogna vän som är den typ av människa man bara kan vara och alltid känna sig tillräcklig med.

What to wear? Who to be?

.. innan den andra overkliga verkligheten tar fart igen, Jacksonville vantar.

Garkvallen var prima, annu en harligt stoor maltid tillsammans med hostlets alla 100 boende innan festen borjade. Lyckad kvall. Idag kom nasta aventyr och tro mig det var mig ett sant noje att fa deltaga i. Vi har under nagra dagar fatt hora om en hemliga adress har i narheten av dar vi bor som flertalet har besokt och fatt genomga galna saker de inte talat om. Sa idag tog jag, Eve och var nya rumskompis Emma svangen forbi for att fa se vad det var. 580 CAlifornia street var adressen och de hade sagt att man skulle fraga efter vaning 16 nar man kom dit. Vi kom till floor 16 and blev tilldelad en nyckel som ledde oss till ett rum dar en tv slogs pa och en rost talade till oss om galna saker. "JeJune" kallas hela grejen och nar den laskiga gubben pa Tv:n var fardig med sitt prat ledde han oss till en karta med en mystisk gatkarta som vi skulle losa.

I tva timmar, om inte mer, sprang vi omkring pa San Franciscos gator och loste ledtrad efter ledtrad. Vi gick in i parkeringshus och hittade ett skap med ett meddelande och vidare till en affar dar vi fick kopa ett vykort som skulle bli nyckeln till svaret senare pa kartan. Sjukt roligt och vi slutade upp i samma kontor och fick en ny nyckel som ledde oss till ett nytt skap med en ny ledtrad som ska vara svaret pa hela grejen. DOck har vi inte lyckats med att fa fram svaret da det sker pa internet och datorerna ar lite lustiga har, men jag vantar med spanning pa att fa se vad det hela gar ut pa. VIlken randomt rolig upplevese, kandes som vi var pa skattjakt i Kina (manga ledtradar kretsade i Chinatown har i SF) Bilder kommer :)

Ja som sagt, imorgon bitti, tidigt, flyger jag "hem" igen och jag har lite magont. Vill inte tillbaka, vill mer an garna stanna har med Evve for att leva lite mer, men sa ar itne fallet. Jag ar verkligen redo for nasta kapitel i mitt liv och jag kanner inte for att ga tillbaka till den gamla ruttna vardagen nagonstans, jag vill skapa mig en helt ny. Naval, fallet ar som det ar och jag ska gora det basta av situationen, jag lovar er. Vi ses ju snart alla alskade, december ar snart kommen! <3

Mitt måtto och det jag instinktivt alltid följer är spontanitetens flöde. Jag tror att ju mer öppensinnad och frivillig man är att prova på nya saker desto mer överaskande händelser får man uppleva, det är jag nog ett levande exempel på! Så igår efter en dags traskande och efter en god italiensk middag tillsammans med två svenska tjejer vi träffat samt vår rumskompis Lorieen tog vi oss tillbaka till hostlet för att möta den spontanas vilja. Younice, en fransman, som jag nu i efterhand kan säga är den skönaste människa jag träffat på hela denna resa, raggade med mig till det kända Gay districtet i San Francisco. Ja var lika hyper som honom och vi lyckades få med oss 2 andra killar, John-Philip och Mike, alla straight killar. Första klubben vi hamnade på var min första upplevelse av gay klubbar, jag älskade det. Det vimlade av drag queens, killar i tajta läderbyxor, vanligt klädda killar, omaka par som dansade intimt och så de vilda gamlingarna. Musiken var klockren, så himla bra, remixer av Whitney Houston så som Bruno Mars och Brutney Spears, totally gay! Andra baren vi kom till var lika bra den, om än bättre. Det var så skönt att nykter få gå omkring till barer och dansa loss precis som alla andra som är lika vilda utan att behöva oroa sig att en kille ska stöta på än.  Jag dansade med de mest roligaste och konstigaste människor ni kan tänka er och alla var verkligen störtsköna.

Vänner, jag är tillbaka framför dumburken på semestern. What a waste of time, men jag ska fatta mig kort.

Hollywood var inte tillräckigt coolt och roligt att stanna hela veckan ut. Eve och jag gjorde det vi skulle där, som att titta på alla stjärnor i marken, shoppa, tog oss till Santa Monica samt Venice Beach och även en guidad tur så att vi kunde få se alla hollywood hus. Nej, Hollywood sög faktiskt, inte alls så roligt som jag förväntat mig, så nu har man gjort det och behöver inte åka dit igen :)