När vi pratade häromdagen berättade vi för varandra vad vi tyckte och tänke om saker och ting, hur mitt arbete fungerar och hur vi mår. Bägge parter hade precis samma känslor fast vi såg saker och ting ifrån olika perspektiv. Jag förstod helt plötsligt hur dem kände, även att jag inte hade samma syn på saker. Jag hoppas att dem förstod mig och mina känslor även att det inte kändes som att dem gjorde det i stunden.

Nu när jag har fått smälta allt, tänka igenom och prata om händelserna med mina vänner känns det mycket bättre. Först var jag säker på att allt skulle bli jobbigare, men återigen börjar jag se de små detaljerna runt mitt liv här och jag känner en stor trivsel. Det farliga är att när jag glädjs åt små saker känner jag inte direkt efter om jag trivs och mår bra i grund och botten. Trivs jag här pga miljön, mina vänner och det liv utöver arbetet, eller trivs jag faktiskt i helheten? Det är det jag ska låta tiden få avgöra och sedan se vad som händer. Dock vill jag bara upplysa er om att jag mår bättre, och jag ska inte ge mig av någonstans. Jag fortsätter min kamp utan att ge vika för de hinder som kommer i min väg.

Jag har aldrig varit beroende av någon eller något. Jag har aldrig tidigare behövt leva på någon annan för att överleva. Men nu gör jag helt plötsligt det. Det hade varit helt okej om jag hade känt att min värdfamilj faktiskt tycker att det är okej, men för varje andertag jag tar känns det som att jag stjäler ifrån dem. Att vara au pair är nog den största livsförändringen man kan göra. Man flyttar från sitt trygga hem, till en helt annan kontinent och lägger sitt liv i någon annans händer som ska förvalta det åt dig. Det jag menar är att här har man egentligen ingenting att säga till om. Du kan inte göra vad du vill, hur du vill, utan att samspråka med värdfamiljen. Du kan säga vad du tycker och tänker, men i slutändan är det ändå dem som har makten, just därför att allting är deras. Du lever på deras mark, i deras hem, du äter deras mat, tar hand om deras barn, du kör deras bil, tjänar deras pengar... förstår ni vad jag menar när jag säger att ingenting är mitt? Utan värdfamiljen hade man varit strandsatt på en ö mitt i ingenstans.

För mig som är van vid att leva på egen hand, så som jag vill, att få bestämma över mig själv är det här en väldigt stor förändring. Här är det helt plötsligt någon som bestämmer över hur jag ska må, som påverkar min fritid och mitt liv. När du bor och arbetar på samma plats blir det genast svårare när det inte fungerar med familjen. Hade jag arbetat på ett företag i Sverige, ett vanligt jobb och bott hemma hade jag kunnat jobbat någonstans där jag trivdes lite sisådär. För då jag hade jag vetat när jag har slutat att arbeta får jag göra precis vad jag vill för att må bra. Men här är det så många förväntningar och krav som är svåra att uppfylla när du inte vet vad som gäller. Här är din arbetsplats ditt hem och dina arbetsgivare bestämmer över dig 24/7.

Det är svårt att förklara, hade jag varit hemma och någon hade försökt förklara hur det är att leva så här hade jag aldrig förstått. Det är en så fruktansvärd förändring att från att ha haft ett eget liv till att bygga sitt liv på någon annan.

Arbetsdagen slutade dock med lite oroligheter i magen. Fick ett mail av min area director som sa att hon ville att jag skulle ringa henne för att hon ville prata. Aldrig hänt förut, så varför nu? Min familj kom hem igår och då tillbringade jag kvällens sista timmar med dem, pratade och umgicks, men de tog aldrig upp något "problem" eller samtal som tydde på förbättring eller avcheckning vad det gällde mig. Im confused! Varför pratar dem bara inte med mig? Ska jag behöva gå genom min area director? Jag ska ringa henne imon bitti.

Vad det gäller min analys av amerikanare så är en sak fastställd, här pratar man gärna inte om saker. Man är inte rak på sak och lägger inte korten på borden. Här slingrar man sig och försöker skaka av sig problem och bördor så smärtfritt och enkelt som möjligt. Den metoden fungerar tyvärr inte för mig!

Jag trivs jätte bra här, men allt jag sökte efter var en familj, och olyckliga mig så råkar jag aldrig finna en trots allt. Jag vill ha en relation med människorna jag bor hos, och ibland så vet jag inte riktigt var jag har dem. Jag känner mig mer i vägen än att jag hjälper stundoms och att bo hos en familj där ingenting är ditt, där allting du tar för dig är någon annans är så frustrerande om du inte känner dig hemma bland människorna. Jag har ingenting här, allting är deras, till och med luften jag andas är inte av min natur. Jag känner mig som en förmildrar askunge, jag jobbar och sliter men det är inte tillräckligt.

Igår tex, kom min otur i trafiken fram på riktigt. Jag råkade backa in i min värdfamiljs kompis bil. Det blev en buckla, inte så stort, men jag blev panikslagen och chockskadad. Jag berättade för dem och de kollade på bilen, skakade på huvudena och muttrade. Sedan gick min värdfamilj tillbaka in i huset, lämnade mig där ute ensam med ägaren till bilen som sa till mig att det var okej. Inte fick jag en klapp på axeln inte med ord som sa: Det löser sig, av min värdfamilj. De lämnade mig där ute helt ensam, jag var helt till mig för jag visste inte vad som skulle hända, ändå gick dem bara därifrån utan att ens fråga hur jag mådde.

Jag en en ung flicka från ett annat land kommen över atlanten till miljö och människor där jag inte vet varken hur eller vad jag ska göra och betée mig. Jag är som pånytt född här, lite hjälp och uppskattning skulle inte skada från "familjen" jag numera har. Jag vet inte, jag blir bara så trött på att försöka passa in och hitta en familj som jag kan känna att jag kan bli en del av. Nu åker min värdfamilj iväg över helgen, så vårt prat kommer nog att ske nästa vecka... jag undrar vad som kommer att sägas.

Jag är en människa med en omättad lycka i mitt bröst. Jag finner alltid något att leva på och jag kan glädjas åt så små och "obetydliga" saker att det inte spelar någon roll om jag får gräva i skit en hel dag. Jag vill kalla det att äga en förmåga att vara lycklig, trots att människor, saker och ting runt om inte alltid är så färgsprakande. Jag hittar alltid något positivt i föremål och upplevelser som korsar min väg, vilket gör att vad jag än tar till mig blir fjäderlätt enkelt.

Nå, till min svagpunkt, till det yttersta som kan krossa mig och mina lyckorus likt en störtande raket. Jag tål inte och klarar inte av att vistas i miljöer och sällskap där negativitet och bitterhet är de slående faktorerna. Att befinna mig, främst i människors sällskap, där pessemism löper amok är kvävande. Det riktigt suger livslusten ur mig och jag vill försvinna ner i ett hål i marken. Jag har så lätt för att känna av människors "aura" och se vad deras utstrålning reflekterar att det blir svårt för mig att se lycka, till och med i mitt eget liv, när människors aura utsöndrar vantrivsel. Det räcker med en blick, ett ord, så skakar hela min värld som om det vore jordbäving. Jag trillar ner från mina moln där jag svävat och slår mig riktigt hårt. Plus och minus, för olika för att vistas i samma andrum ens i 1 minut. Då mår jag inte bra, då blir jag påverkad av gråzoner i mina gyllene tankar och det sista jag vill är att vandra omkring i aska och nerbrända skogar då jag annars ser på livet som av skinande guld.

Jag vill också upplysa er om att en vantrivsel inom mig börjar frodas när jag möter personer som jag är menad ska ha en relation med, men som visar en alltför opersonlig sida av sig själva. Personlighet mina vänner, det är kärlek. Att leva med människor som man har en opersonlig relation med tär i längden, och hur man skapar en personlig relation är mitt nästa mysterium att lösa.

Nu vet ni min sanna svaghet, den starkaste. Jag förlitade mig på då jag förtalde denna "hemlighet". Jag hoppas att ni bevarar den väl och inte möter mig med negativitet och sura miner. Då flyr jag likt katten om natten och jag har svårt att återvända.

Så innan min helg börjar, det vill säga i morgon, ska jag vila upp mig denna afton hemma hos Evelina med bara massa gos. Lite air hockey förhoppningsvis och annat trevligt i deras lya! Ack vad jag taggar helgen. Bara massa vackra saker att se fram emot. Helgen bjuder på ledighet för båda mina svenska tjejer + mina amerikanare. Ännu en gång ska vi göra gatorna farliga! Woho, Emmi goes Happy!

Jag klarar en förkylning, inga problem. Lite hosta, det är lugnt. Men att ha en visdomstand som försöker häva sig fram ur det trångaste utrymme på en gång i min lillstora mun är inte helt OKEJ. Jag har sådan värk i min vänstra munhalva att det har spridit sig in i örat. Ja men det skulle ju inte förvåna mig om jag håller på att få öroninflammation i samma veva. Jävla skitungar, doktorer borde komma på ett botemedel mot barn, illa kvickt!!

Vi anlände till Orlando, Hilton hotell och tog oss en promenad i Down Town Disney. Fanns mycket att se och göra för både stora som små. På kvällen mötte jag upp Marie på "Todd English's Bluezoo" för att fira hennes födelsedag. Trevlig afton!

Började med en underbar hotellfrukost tillsammans med Disneykaraktärerna då Rohan fyllde 4. Sedan begav vi oss till Magic Kingdom, Disney World för en resa in i Sagorna. Trots att vi tillbringade 10 timmar i parken hann vi inte göra allt för mycket. För att bli plåtad med Musse Pigg var kravet att köa i 1 timme. För att åka en liten tekoppskarusell var kön 40 min lång... alltså värre än Liseberg!

Breakfast with Minni.

Imon bitti åker jag och min värdfamilj till Orlando. Ja, rättare sagt om några ynka timmar. Jag är säker på att denna tripp kommer att bli makalös, ja är det något jag kommer att gå lös på så är det Disney World! Jag kommer dock att sakna Jacksonville och dess bravader trots min korta frånvaro. Stället is growing on me! I like it so badly!

Hör ni inget ifrån mig nu de kommande dagarna är det för att jag seglar bland molnen i sagovärlden. Jag vet dock att jag kommer att segla i fettmalandet då jag får äta utsökt frukost på söndagmorgon med Disneykaraktärerna. Ta hand om er, så hörs vi med bilder snart!

Sista kvällen av mitt utgående blir ikväll tillsammans med Ashley. Vi ska hem till några av hennes vänner först och sedan blir det nog Lynches igen. Imorgon beger jag och min värdfamilj + farföräldrarna till baren oss till Orlando. Vi kommer att bo på Hilton hotell i Disneyworld området för att på söndag fira alla hjärtansdag och Rohans 4de födelsedag på Disney world. Jag är såå taggad då jag är det största Disneyfanet på jorden. Imorgon kväll ska jag träffa Marie där nere och hennes vänner för att gå ut och äta på tydligen en av de finaste restaurangerna i Amerika. Hon fyller 21 imorgon så vi firar det med en middag på "Todds English" (eller något) som ligger i Disney world.

Min helg ser ut som en dans på rosor. Det ska bli så himla roligt att få åka iväg på lite äventyr och upptäcka mer av USA. Jag är verkligen helt såld på faktumet att jag ska få vandra bland prinsar och princessor, Micki möss och kalle ankor. Min excitment är som att vara barn på nytt :D

Återigen har man ätit och druckit sig fetmätt på 30 svenska kronor, HELT OK! Vi hade en trevlig tid på Mellow, innan vi for till Chris och Justin för att dra vidare till en vän Tyler som fyller år. Vi hängde hos honom med annat trevligt folk innan vi åkte hem till våra kära nästen.

Imorgon taggar jag Ellinor Evelina och Tiffany för Black eyed pease konserten här i Jax! Såå fruktansvärt Awesome!

Nu har jag slutat jobba så då blir det att fara till Mellow Mushroom med massa folk för att spela Trivia. Varje måndag har dem en livequiz där, musik, sport och georgrafi och vinnaren kan vinna upp till $100 så vi ska satsa på att kamma hem vinningen! Godkväll :)

Ellinor ska komma hit först så att vi kan baka lite svensk kladdkaka till gästerna, något måste man ju bidra med. Sedan far vi dit och deltar i festligheterna och njuter av en söndagsfest. Jag uppdaterar mer senare med bilder och dylik så att ni kan förstå storheten med Super Bowl i amerika :D

Senare åkte vi till Mellow Mushroom för mer föda då våra magar inte var riktigt fyllda. Vi åt, drack och pratade. Jag fick den godaste kycklingsalladen i hela mitt liv. Jummie! Efter några timmar där for jag vidare till min vän Bob, som jobbar på mitt gym. Hans vän bor i en condo på beachen så där var det en riktig höjdar förfest. Jag klev in i världens finaste och flottaste strandlägenhet och möttes enbart av stirrande killar. Japp, det var jag och 15 killar. Nåväl jag blev inbjuden i leken "Quarter något", själv kallar jag den för "CoinGame". Man ska alltså kasta ett quartermynt i bordet så att den studsar i en mugg. Träffar man får man hälla öl i ett annat glas, nästa som missar muggen med myntet får dricka. Ja, det var då jag och 6 killar som spelade, vem tror ni söp vem under bordet? HAHAHA jo JAG! Jag söp alla under bordet då jag hade sådana skills att jag prickade muggen oavbrutet. Det slutade med att ingen ville spela med mig mer :P

Senare gick vi ut på krogen och jag har då verkligen funnit min bror här i USA. Bob och jag hade så fruktansvärt roligt, ett bröderaskap bildades och jag gillart skarpt ;D

Att tänka på sin egen barndom när man omringas av andras är emetionellt. Alla platser som finns där hemma som man omedvetet har förskjutit förut har kommit att bli stora hjärtegripare. Lattjolajbanbacken i Norrahammar där jag pappa och min syster alltid åkte på väg till skolan från Forserum förr i tiden, den lilla bäcken utanför mitt hus som ständigt gav mig ro, alla dessa små detaljer  är plötsligt livsavgörande för mig, då det är hela min existens, hela min historia om vem jag är.

För ett tag tror jag att äventyrslusten kommer att föra mig över land och hav, men senare kommer nog även jag att återvända till mitt barnanäste. Att få sjunga en svensksång bland människor som förstår och kan sjunga med, att förstå en kultur utan att behöva använda flera ord... det är nog en viktig faktor för framtiden. Det finns för mycket där hemma som kommer att plåga mina känslor om jag inte återvänder. Och jag erkänner, nu när jag tänker på Sverige och allt som innebär svenskt är det inte så illa, det är med stora ögon och med kärlek mitt hjärta omfamnas av när jag tänker på mitt liv där borta trots allt :)

Det dröjde inte länge innan servitören faktiskt slog sig ner bredvid mig och vi språkades vid åtskilliga gånger. Utan syfte pratar främmande människor med varandra här, de kommer fram och hälsar och samtalar. I Sverige, nej skulle inte tro det. Amerikanare är så öppna, så himla vänliga. Här kan man gå ut ensam och lämna  stället i gott sällskap, åtminstonde har man haft sällskap. Jag är inte rädd för att gå ut ensam i socialasammanhang här, för är det något amerikanarna är bra på, så är det att söka sig till nya människor att konversera med. Helt mitt typ av folk!

Nu är det i alla fall Måndag igen med nya och friska tag. Jobbet har rusat fram och snart är det kväll med nya upptåg. Antingen blir det mer swedishmeatballs åt våra amerikanska vänner, eller något annat lurendrejjeri. Man vet aldrig vad som väntar bakom gatuhörnen ;)