I do remember that feeling, it seemed so far away
Inatt letade jag omedvetandes igenom mitt minne, och vet ni vad jag fann? Jag fann en låttext tillägnad mig som påminde mig om att jag faktiskt har varit och kan vara den kärlekssaga vi alla innerst inne söker. Jag har upplevt kärlek....
Guided Arrow - Sam Thellman
To Emmi
When I met you I was a Jigsaw puzzle
but you sat down and gathered me up.
I was so scattered but you glued all the parts of me
Turning the pieces and finding what was lost.
You bandaged me with your love
and you wouldn't let your eyes off me.
If it's a dream don't wake me up
cause now I'm caught and can't get enough.
Like a guided arrow you flew
and the target you already knew.
At my heart you carefully aimed
unashamed for what you had claimed.
You left poision in my veins
and wrapped a ribbon round us two.
Now there is nothing I can't do
infected with love for you.
Honey you're a rock upon which I stand
With you by my side, life's just grand.
I laugh as you turn the day around
flip my dark tails into shiny heads.
With your eyes clear as the day
you wake me up, making clouds fade away.
Baby when you smile at me
I get a taste of divine life.
Like a guided arrow you flew
and the target you already knew
But the arrow had gone straight through
I got up and walked away from you
After a second I fell to the ground
for the poison, it was too strong
tell you baby, it didn't end up so wrong
here in heaven, you'll give me another round.
Like a guided arrow you flew
and the target you already knew
Into my life you came,
if only to take it away.
Like a guided arrow you flew
and the target you already knew
Into my life you came,
if only to take it away.
Jag hade nästan glömt bort känslan, glömt bort att kärlek är en del av mitt liv. Men nu vet jag, det förflutna gav mig en behövande påminnelse, min kväll blev nu förgylld!
Ja den där dansen ja....
... den var minsann en trevlig en den! Haha där klampar vi in, iklädda i "I love NY" t-shirts, shorts, leggins, linnen och mjukisskor och så visar det sig att dansklassen är Ballroom dance! Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag insåg att Eve och Ellinor skulle låtsas dansa bal med en partner som sedan omvandlades till att vi faktiskt dansade med en partner, haha! Vart var våra svarta klänningar och våra klackeskor? Vi såg nog mer eller minder ut som 3 potatisar i rädiselandet, haha! Ja att dansa bal var väl inte riktigt vår grej kanske :)
En dag på Zooet
Ännu en dag i Au pair livet. En mycket bra dag vill jag tilllägga, hela arbetsdagen gick åt att vandra omkring på Jakcsonvilles Zoo tillsammans med Evelina och Liam. Barnen var så fina och inget bråk eller tjaffs, dagen gick alldeles för lätt fram!
Joe jätte gorillan!
Du, värsta gorillan, självaste King Kong!
Marry go round, eller inte, Mary stand still!
Jag vill bara upplysa alla intresserade att för mig är det numera 4 dagar kvar tills jag får krama om mina bästaste vänner, Bubba och Musen!!!!
För övriga intresserade så ska jag Evelina och Ellinor ge oss iväg på en danslektion nu här i trakterna. Vi har ingen aning om vad det kan vara eller hur det kommer att gå till. Ska bli spännande att få se om vi blir ballerinor eller klumpedunsar! Ha en trevlig natt Sverige!
The Goo Goo Dolls consert!
&Min egna dator kranglar med internet sa jag kan for tillfallet inte lagga upp nagra bilder eller filmer. Men i Sondags var jag, Ellinor, Evelina och Angelina samt hennes van Haley pa The Goo Goo Dolls consert. Wonderful tanker ni, vilket det ocksa var. Men tro det eller ej sa fann ja min stora karlek dar i publiken som ja satt. Forbandet, The Rocket summer, fick hela min kropp i gungning och jag har seriost aldrig kant nagot liknande.
Att musik kan tala genom an hade jag forstatt, men jag har sjalv aldrig riktigt upplevt den kanslan. Men i Sondags mina vanner, da foll jag pladask for allt som gar att falla for tack vare den fantastiska musik som flodade ur hogtalarna da The rocket summer lirade sina vassa instrument. Goo Goo Dolls var kanon bra, utan tvekan, men efter sa mycket busvisslande och skrikande da Rocket Summer var pa scen konstaterar Angelina:
- Emmi, you could train dolphines with that whistling.
- I could train anyone with this mucis!
Det fick bli slutspruten och den eleganta trumvirveln som beskriver min karlek till THE ROCKET SUMMER! Det ar musiken i mig.
Att musik kan tala genom an hade jag forstatt, men jag har sjalv aldrig riktigt upplevt den kanslan. Men i Sondags mina vanner, da foll jag pladask for allt som gar att falla for tack vare den fantastiska musik som flodade ur hogtalarna da The rocket summer lirade sina vassa instrument. Goo Goo Dolls var kanon bra, utan tvekan, men efter sa mycket busvisslande och skrikande da Rocket Summer var pa scen konstaterar Angelina:
- Emmi, you could train dolphines with that whistling.
- I could train anyone with this mucis!
Det fick bli slutspruten och den eleganta trumvirveln som beskriver min karlek till THE ROCKET SUMMER! Det ar musiken i mig.
Ursäkta mig stirriga hand, jag blev bara så exhalterad att jag var tvungen att dansa gärnet!
The life we love to live...
Jag känner att jag har uppdaterat lite dåligt om det bra som händer i detta liv. För bakom jobbet vilar fritiden som är allt annat än tråkig och dålig. Här kommer en liten vecko resumé av ljusglimtarna här i Jacksonville:
Måndags:
Carolines sweet 21-birtday!
Firades på Mellow Mushroom med mat, dryck och härligt sällskap innan färden fortsatte till Lynches som var det bästa i hela mitt liv. Nog har jag varit på Lynches allt för många gånger, men denna måndagen var något alldeles extra. Musiken var så sjukt bra, människorna var på topp och det bara flödade lycka där inne. Bandet som spelade sjöng happy brithday till våran födelsedagsflicka och även bartendern bjöd på en "Sweet Caroline" låt. Sedan klampade jag och Ellinor upp på scenen i vårt sinnes fulla bruk och gal för fulla halsar "Ja må hon leva". Vilken kväll
På Mellow Mushroom
Hur kan jag ens tänka tanken att lämna dessa?
Carl is singing "Sweet Caroline"
Torsdag:
Allas favoritdag är den törstiga torsdagen. Vi åkte faktsik ännu en gång till Mellow Mushroom för att förfesta lite då de har vinspecial erbjudande på torsdagar. 1 glas vin = 1 dollar = 7,3 kr, SWEET! Sedan for vi ännu en gång till Lynches för att lyssna på Charlie Walker, lokalkändisen som jag för övrigt träffade för första gången hemma hos honom ovetandes om hans "storhet", haha. Trevligt folk, trevlig musik, trevliga drinkar, trevliga danser, jaaa allt var helt enkelt för himla bra! Då när jag kom hem på natten kände jag bara hur bra jag mådde!
Karaktärerna! <3
Bästaste svenskaste amerikanskaste columbian! Carl Gustav har skänkt oss så många skrattanfall och goda stunder att jag slutat att räkna dem!
Och idag så är det fredag, jag bara räknar mina få timmar kvar på jobbet som nu ska bestå av en nap. Sen blir glädjen ännu en gång oövervinnlig!
Jag är vilse i mina egna tankar
Jag blir så himla arg på mig själv. Ska jag vara tacksam eller hatisk över att ha förmågan att känna glädje för minsta lilla? Hur sjutton ska jag vet vad jag egentligen känner när jag stundoms knappt känner de problem som förut fick mig att vilja tvina bort.
Just nu känns det inte för jävligt här som det gjorde förra veckan. Nu går det an och småsaker förgyller det svarta hål som omringades av storm nyligen. Upp och ner, ner och upp, jag orkar inte med att vara velig och behöva tänka på vilket beslut som ska vara bäst. Min vän för länge sedan sa till mig : - Nöj dig aldrig med mindre än vad du är värd" och visst var det en klockren väg att följa då. Men nu när man själv ska vara klok så ifrågarsätter man allting, precis allting och då säger jag : - Men hur vet jag att jag förtjänar eller kan få det bättre?
Ni ser ju själva vilka problem jag har, inte ens jag själv orkar. Varför ska man tänka så mycket? Varför ska det vara så svårt att känna vad som är rätt? Det finns ju inga svar, det är bara garantin man söker och vi vet att det råder inget sådant i livet. Det kunde varit sämre, men det kanske också kan bli bättre? Vad ska man våga satsa på....
Jag är en nanny, ingen extramamma
&gI måndagskväll ägde mötet mellan mig, min värdfamilj och min area director rum. Vi pratade ut öppet om vad vi tycker känns jobbigt och vad som har varit problemet oss emellan. Problemet från deras sida har varit att dem inte tycker att jag gör jobbet tillräckligt noga och att jag inte går in för det. Problemet från min sida har varit att jag inte har förstått vad dem vill att jag ska göra och därmed känt mig stressad och pressad. Det dem menar med att jag inte gör mitt jobb noga och detaljerat är för att jag med tiden sucksesivt har fått veta att dem mer vill att jag ska vara en mamma än en nanny. De förväntar sig att jag ska göra allt jobb som föräldrar gör så att dem kan vara nannyn när dem kommer hem från jobbet och bara leka med barnen. Föräldrarna har haft förväntningar på mig som jag inte har vetat om och ju längre tiden gått desto mer vill dem att jag ska göra. Istället för att be mig om saker, tex att klippa Mayas naglar, tror dem automatiskt att jag ska göra det för att dem inte kan eller vill göra det själva. Allt ska vara klart tills föräldrarna är hemma så att dem kan ta över och i princip natta ungarna. Jag är inte här för att känna mig som en mamma, jag är här för att hjälpa till inte att ta över arbetet. Framför allt är jag här för att ta med ungarna ut på roligheter så att dem får känna sig som barn då föräldrarna inte har tid att göra det varje dag.
Samtalet kändes bra då vi fick sagt vad vi ville. Min area director var jätte hjälpsam och jag kände mig trygg. Jag vet nu också vad det är min värdfamilj behöver och jag tror inte att jag är redo att ha så mycket ansvar som dem kräver. Jag gör mer hushållssysslor som relaterar till barnen än vad jag leker med dem, och det är inte därför jag är här.
Mina tankar svindlar och jag känner fortfarande att beslutet är jobbigt. Min familj vill ha kvar mig och försöka på nytt men nu när de klargjort för mig vad det är dem kräver av mig vet jag inte om jag kommer att klara av det mentalt. Jag tycker också det är jobbigt att tänka på att lämna alla vänner och stället som man faktiskt har startat sitt nya liv i. På mötet kom vi i alla fall fram till att vi ska träffas nästa måndag och se hur det har gått och hur vi känner.
Tack alla underbara för era tankar och åsikter. Ni hjälper mig att finna vägen i mörkret.
Mitt tänkande blev felet...
Upp och ner, ner och upp... prata kan man aldrig göra för mycket. Förvirringen är total då jag ena stunden känner att jag vill göra en re-match och att det inte spelar någon roll vart i landet jag hamnar. Men sekunden efter är jag vemodig och ändå vill stanna för att mitt liv numera befinner sig och äger rum här. Jag vill inte stanna i familjen, det är jag nästan övertygad om för jag klarar inte av mitt arbete med barnen. Jag bryr mig heller inte om Jacksonville i allmänhet då det är en liten håla som erbjuder 0.000 för en socialmissbrukare. Men mina vänner, faktumet att jag har en plats här som jag trivs med är hjärtgripande att föreställa sig utan.
Felet ligger från första början i mitt naiva väljande av familj. Jag tyckte bra om dem när vi tog kontakt från början men vi klickade aldrig på riktigt. Jag tyckte livet de hade att erbjuda lät bra, men jag missade det viktigaste av allt, att connecta med värdföräldrarna. Min familj här är verkligen super goa, inga jätte problem och ingen överväldigande kritik. Men jag känner mig inte hemma, vi har inget gemensamt och barnen är bara fel för mig. Jag trodde att jag skulle klara av det eftersom jag skulle få komma till Florida, men sedan hann verkligheten i kapp. Det spelar ingen roll hur eller vart man bor, det viktigaste är att man direkt känner ett samband med föräldrarna. Innan jag valde familjen jag lever med pratade jag med världens bästa familj som jag kände ett stort hjärta för, men jag valde bort den för att jag trodde att platsen skulle vara fel för mig. Istället blev det tvärtom. Nu sitter jag i sitsen jag själv satte mig i, med kakan i handen som jag trodde att jag både kunde äta och behålla, men inte.
Ska jag stanna eller åka, fortfarande total förvirring och varke
n mitt hjärta eller magkänsla är till någon nytta....
Mitt öde vilar på morgondagen
Tänker man för mycket blir det svårare att känna, det är jag expert på att göra.
Söndagkväll, tillbaka till det stora opersonliga huset som jag inte trivs i, ätandes på naglarna då nervositeten inför imorgon har fortplantat sig som cancer i mina ådror. Jag har vridigt och vänt på varenda tanke och försökt sätta ord på vad jag känner och vad jag ska säga imorgonkväll på mötet med min värdfamilj och area director.
Tanken på att lämna allt jag har här är skrämmande. Så många komplikationer så många uppoffringar. Så lite tid, så lite garanti. Det är nu jag vill vara så klok som jag annars är när jag själv inte sitter i båten. Det är nu jag vill klappa mig på axeln och säga till mig själv att det finns en mening med allt som sker. Att allt kommer att gå bra, det som händer det händer, var inte orolig. Men det är jag!
Tack ni fina för era kommentarer, ge mig alla råd och responser ni kan. Tygla mitt uppspelta humör och lugna mitt stackars hjärta, framför allt håll era tummar att det som händer är det bästa, att så var meningen.
Should I stay or should I go?
Framtiden är väldigt oklar, på måndag kommer i alla fall min area director till min familj och vi ska prata igenom skaker och ting. Jag har bara kommit fram till den slutsatsen att min värdfamilj och jag inte passar ihop. Även om dem är super goa mår jag och trivs jag inte riktigt bra i hemmet som i arbetet med barnen.
Mina alternativ är få och sköra. Antingen biter jag ihop och försöker stå ut med mitt arbete (vilket skulle plåga mig själv) eller så byter jag familj. Jag tror inte det skulle vara rättvist mot någon, främst inte mot barnen, att vistas bland osämja och olycka. Frågar jag mig själv vill jag leva för mitt arbete, men här blir varje dag mer som en plåga. Byter jag familj har jag 2 veckor att finna en ny och jag har verkligen inga garantier. För jag är inte den som ska leta ny familj, allt hänger på´om någon annan familj är intresserad av mig. Om ingen familj är intresserad av mig, eller om jag inte känner för att matcha med en under dessa två veckor skickar au pair care hem mig till Sverige, vilket jag inte vill!
Ni förstår inte hur svåra vissa val i livet kan vara...
Mina alternativ är få och sköra. Antingen biter jag ihop och försöker stå ut med mitt arbete (vilket skulle plåga mig själv) eller så byter jag familj. Jag tror inte det skulle vara rättvist mot någon, främst inte mot barnen, att vistas bland osämja och olycka. Frågar jag mig själv vill jag leva för mitt arbete, men här blir varje dag mer som en plåga. Byter jag familj har jag 2 veckor att finna en ny och jag har verkligen inga garantier. För jag är inte den som ska leta ny familj, allt hänger på´om någon annan familj är intresserad av mig. Om ingen familj är intresserad av mig, eller om jag inte känner för att matcha med en under dessa två veckor skickar au pair care hem mig till Sverige, vilket jag inte vill!
Ni förstår inte hur svåra vissa val i livet kan vara...
Vägskäl
Ligger samma öde bakom varje stig vi passerar?
Livet är ett vägskäl även då vi tror att vi dagligen färdas på samma stig genom flera tidsepoker. Men höjer vi blicken en aning när vi vandrar i våra redan upptrampade spår ser vi att livets väg står i plural. Vi färdas inte på en väg, vi följer inte en stig, utan vi är ständigt omringade av dussintals. Vägskäl, medvetandes som omedvetandes väljer vi efter smak vart vi vill sätta våra fotspår, på vilka vägar vi tror ska leda oss rätt snabbast och lättast. Vi alla strävar efter ett mål, efter en slutdestination på våra vägars vägar trots att vi inte alltid vet vad det är vi söker. Så om det nu finns så ofantligt många riktningar att ta sig an, så många olika stigar att göra anspråk på måste väl samma öde ligga bakom de alla? Spelar det egentligen någon roll åt vilket håll vi går om vi ändå uppnår vår existens mening i slutet? Vårt öde, vår förutbestämda plan som redan är skrivet i vår panna måste vila bakom varje vägskäl, bakom varje stig vi passerar. Vad skönt det skulle vara, då kan jag slippa att tänka på mina vägar, slippa manipulera mig fram genom att tänka på vilken väg som gynnar mig bäst. Om samma öde ligger bakom varje stig hade jag låtit mitt hjärta och själ få leda mig frammåt på banan och kortsluta mitt tänkande som oftast är den största anledningen till varför jag går vilse...
Vad jag behöver...
... ge mig vad som helst från er där hemma. Ett litet minne, en liten påminnelse, en liten lyckogivare. Ibland känns allting så ensamt här borta.
Sometimes I ask myself whats keeping me on track.
Så länge livet bjuder på framtidsplaner, blir allt svårt lätt.
Igår spenderades sista dagen med den sista måltiden tillsammans med Evelinas familj som varit på besök från Sverige. Mamma Helén aka mästerkocken stod för middagen och det smakade mer än väl på tunglökarna! Seafood-gryta med potatis/palsternacksmos samt en riktigt god bön-nöt-ost sallad till huvudrätt och givetvis jordgubbspaj till efterrätt, Jummie!
För övrig var Måndagen en av de där få men intensiva deppdagarna som kommer emellanåt. Då man känner att man inte riktigt trivs med sitt arbete och känner att man borde gjort något som är mer än själv. För barn är inte rikgit min grej, även om jag trivs jätte mycket så är det ändå inget arbete för mig. Begränsad och ensamt kan det bli emellanåt, då känner jag att jag kanske kunde gjort något mer fart och flängigt, något mer av Emmi stuk. Men efter idag, tisdag, då jag återigen upplevde och blev påmind om hur mycket lycka jag har runt mig här försvann all "ångest" över arbetet jag valt. Allt tack vare att jag har de bästa människorna runt mig, både här i Jacksonville och där hemma.
Oj oj oj så det smids planer här ska ni veta! Jag har stora planer inför framtiden, både i långa loppet och inom den snara tiden. 18 dagar till bästisarna kommer hit, 2 veckor fullt ös medvetslös, efter det blir det Bahamas cruise, sen kommer sommaren med ännu mera resor för äventyrarna!
Familjen Gryte, en fantastisk familj som man inte annat kan än att tycka om!
(P.s, gamlingen i mitten är Eves värdpappa, han är altså inte inräknad i kommentaren ovan, ha)
Bikinitävling och Blues Band Festival
Här sitter man i måndags-depressionen och gör inte ett piss medan barnen sover. Vädret är inte strålande och jag har socialt behov i min ensamhet. Dagar som dessa kan få hjärtat att längta ut...
Nåja, överblicken över helgen var fenomenal! Blues Band Festival på Jax Beach så hela staden var fylld av saker att göra. Ellinor och jag cyklade med vinden i håret för at glassa på stranden innan vi deltog i festivalandet. På kvällen gick vi ut med Evelinas familj och tog några glas samt åt en slize pizza. Vi lirkade in hennes lilla storebror på Rush Street och in kom han utan problem. Vi svenskar gjorde oss en tid att minnas, men musiken och människorna sög på att festa den kvällen. Synd om Erik som fick se den sämre sidan av Jax beachs uteliv!
Söndagmorgon vaknade jag och Ellinor upp i mitt hus redo för att möta Emmis öde. Snäll, dum och naiv som jag är hade jag tillsammans med Ashely anmält mig till en bikinitävling här. Det vara bara det att när jag fick veta att jag blivit finalist och gått vidare till själva uttagningen visar det sig att Ashley inte ens lämnat in papprena. JA MEN VAD ROLIGT tänker jag, att jag ensam ska vandra omkring i en bikini på en scen på en fullproppad beach. Inte en chans. Men efter pepp från Ellinor och då min galna äventyrsdel i min hjärnhalva sagt åt mig att göra det för skojskull, för upplevelsens skull så deltog jag. Något jag fått ett men för för livet...
För på tävlingen, showen eller vad ni vill kalla det för så finns det inget annat än PINNSMALA och göörläckra amerikanskor. Där kommer jag med kärlekshandtag och hästaben till kropp och ska delta i någon tävling som de andra brudarna tog på stoooort allvar. Hur sjutton kunde jag tänka "Jag gör det till en kul grej" när jag egentligen förstod hur bortkommen jag skulle känna mig. Ni kanske inte kallar mig tjock, men bland de där spetorna var jag big mama själv, Haha!
Ja det var en upplevelse att aldrig göra om. Check, nu är det avklarat! Dags att gå vidare. Söndagen fortsatte med mer festival, face painting, några drinkar på Jam Rock och sist men inte minst middag med Evelinas familj på Salt life, restaurangen som jag "tävlade" för.
Hahah, nu ska jag gå och skratta åt mig själv! Trevlig måndag!
Ja ni ser ju själva! HAHA
Jam Rock bar! Utskt över festivalen med solen i ansiktet!
Sedan blev det face painting
Det firades med Sveriges färger och även med ett SVERIGE signalament på sidan!
Så fint så!
Fredags nöje
Fredagens jobb bestod av att glassa omkring på ett nöjesfält i Jacksonvilles krokar. Ellinor och jag njöt i solen och av de lyckliga skinande barnansikterna när vinden tog tag i deras hår i karusellerna. Vi tittade på freesbee hundarnas show och hann nästan med ett grisrace. Ja, det var en arbetsdag som hette duga.
På kvällen blev det BBQ hos Evelina då henns familj från Sverige kom hit på besök. Vi åt oss mätta och runda på revbensspjäll och mumsiga grönsaker och diverse efterrätt. Det blev en intressant middag då majoriteten för första gången var svenskar. Mycket trevlig afton och otroligt roligt att träffa Grytans omtalade svensson familj :D
Can you be friends with an american boy? Apparently not...
The best thing about being here is also the worst. The friends. Adorable people, so nice and funny, but at the same time so complicated.
I just miss having boy friends around me that doesnt confuses friendship and other stupid emotions. Its harder in America than I thought to be friends with guys, almost impossible. And when I say friends i mean close friends, boy friends that you can hang out with, talk about every thing on your mind with, do funny things with, without complications. In Sweden its so easy, so easy. But living a life where all your best friends are guys and suddenly come to America and try to do the same thing is so hard. You dont choose your friends beacuse of theire sex, actually you dont choose them at all, you just feel. Feel the connection and thats how friendship grows. At least for me. But American people are hard to get to, hard to develop something deep with, especially friendship between a girl and a boy. I just wish people here knew how it is to really have a best friend, to have a close friend with the opposite sex.
Damn America, our cultures are so different, so different!
Jag saknar er, mina svenska favorit pojkar!
Här har ni framtiden...
Ja då ligger man här på baksidan och steker i hela 30 grader celcius! Ena ungen sover, den andra är med mamman på en playdate och när dem kommer tillbaka så slutar jag. BEACHEN FOR SURE!
Nu när mina favorit svenskar är tillbaka in town så börjar vårat nya aktiva liv. Badmintonrackets, volleyboll och freesbees är inhandlade så det blir dubbeltsvett nu framöver. När vattnet värmts upp lite mera blir det även simning för hela slanten och då hoppas vi på mer rörelse.
Nu när jag fått klartecken från mina teaterlärare i Sverige att mitt skådespelarjobb blir uppskjutet till 2012 börjar andra planer smidas i mitt huvud. Vad jag vill göra här är så mycket som:
- Jobba på en ranch någonstans uppe bland berg och skog, bara vacker natur med camping och äventyrslustna turister som vill upptäcka världen på hästryggen.
- Åka till Californien, söka internship och praktisera med något inom teatern och leva som en slav under kritiska förhållande för att bevisa främst för mig själv hur mycket jag vill hålla på med teatern.
- Söka jobb på Disney land i CA eller på en lyxkryssare som entertainer och se värld och kultur genom mitt arbete som artist!
Nu ska vi bara sätta planerna i bruk. Men ta det lugnt Sverige, jag kommer nog hem på en liten visit innan mitt nästa äventyr tar fart igen!
påskbilder
Now i dont have to say i miss you, I can say im longing for you , its only 26 days left!
Påskbilder:
Easter egg hunt. Sen var det ut i trädgården och leta!
Våra påskkorgar!
Låtskrivarn..
Mitt avslut på dagen resulterade i en egenkomponerad låttext!
Påsk
Ja min påsk var trevlig den!
När min värdfamilj kom hem så blev det "easter egg hunt" i trädgråden och alla fick sig både godis och presenter! Jag hade fått en hel korg av påskharen som bestod av en handduk, godis, vattenflaska och solkräm. Väl behövt! Sedan åkte jag och Ashley och åt en "påsklunch" på salt life och njöt av solens varma strålar. Sedan for vi hem till henne för att måla påskägg och käka Ben and Jerrys. Mums!
Vid 17.00 var det påskmiddag hemma hos min värdpappas föräldrar och jag kan säga er att jag kom dit mätt, men lämnade huset mättare än 50 svällande kameler. Jag åt så mycket att min mage såg ut som om den bar på 4 barn samtidigt. Jag kunde inte röra mig, inte ens andas för så mycket mat fanns i buken. Det var sååå fruktansvärt gott att jag i stunden inte brydde mig, men nu i efterhand ångrar att jag åt.
Vidare tillbaka till hemmaplan tog jag mig en prommenad i kvartererna och träffade på två killar som gav mig deras musikalbum. Pratades vid innan jag klampade in hos Carl för chill och vidare äventyr. Vi åkte in down town för att skata i ett parkeringshus och jag var i full rulle med kameran för att plåta dem. Sedan somnade jag skönt i min säng.
Idag kommer Ellinor hem, imorgon Evelina! Im so stoked, im longing so much!
Båttur på havet!
Glad påsk! Happy Easter!
Så glamoröst livet kan vara! Inte nog med att jag har haft livets slappaste helg (ingen utgång överhuvudtaget, inte likt mig) så har jag nu äntligen fått den snyggaste solbrännan i hela mitt liv! Brun som en pepparkaka och jag känner fräshheten och snyggheten i att vara brun, me like!
Näväl, igår bar det ut på de 7 haven. Ja ett utav dem i alla fall. Jag och Ashley samt hennes vänner gav oss ut på en båttur över de blå, och ni kan inte ana vad jag har sett livs levande simma längs med båtar! DELFINER! Dem var dock inte så nära mig som jag hoppats på, men tillräckligt nära att jag kunde se deras konturer guppa upp och ner mellan ytan och havet. Jag var sååå fulländad.
Vi tillbringade hela dagen på båten och åkte till ett "sandbanks ställe" där massa andra båtar låg i lä också. Vi lyssnade på musik, tog ett glas vin, njöt av solen och även av de kalla havsdroppar som kom skvettandes lite då och då. Sedan åkte vi tillbaka till fastlandet och begav oss mot dagens längtan: MAT. Ashley och jag åt oss tjocka på Tacolu som har världens goaste taccos och efter det hem till Ashley för att dega i soffan med svullna magar.
Idag är det påsk, min värdfamilj är i kyrkan och jag sitter här redo för deras återkomst. Jag har gjort skattkartor och gömt påskägg till dem så när de är tillbaka blir det "Easter egg hunt" och en fet frukost till det. Sedan blir det middag och jag kan inte bärga mig! Resten är oklart men dagen kommer att fyllas av godheter, det vill jag lova.
Jag återkommer med bilder och uppdatering om den amerikanska påsken efter dagens slut! God afton.
Oså var det fredag igen!
Fredag, that means ledighet!
Hela veckan har rullat på som en skottkärra körd av en iller med senap i arslet! Rääjse fort! Cant believe its over. Strandat varje dag, inte ett problem med de små knattarna och min solbränna artar sig från röd till brun. Det är ljust fruktansvärt länge på kvällarna (20.00) och still kinda warm :) Så livet rullar på!
Kvällarna bjuder nu på mycket utomhus aktiviteter som att besöka en av de finaste golfbanorna i världen, här i Ponte Vedra Beach. Där såg man svenska flaggan hänga i topp i "the circle of honor" då en svensk vann en fet turnering här förra året, det kändes bra att se den gul-blåa dingla i Amerika. Sedan blir det allt mer barbecue fester och beachvistelser.
Så nu tar helgen fart och inget har man planerat. Det känns som att de flesta har lämnat boet Jacksonville för andra äventyr då inte bara Ellinor och Evelina är borta, utan även Carl och Angelina. Tur att det finns fler vackra skapelser att välja mellan :)
Ja då slutar man om 40 min och då råder en barbecue hos Mike Merlino, även känd som Steve Carell då han ser precis likadan ut som honom. Evan the almighty för er som inte vet vem Steve är :) Resten är oklart och lika bra är väl det för en gång skull. Vi får se vad som dimper ner i brevlådan. Söndag är påskdagen i alla fall, den firas med middag och påskäggs jakt, mycket trevligt :)
Jag önskar er alla en fin och glad påsk, på återseende!
Getting better
To you my dear dear Ellinor who has to struggle with the snow back in Sweden! When you come back, which will be soon, you have to keep it up with the (nowdays tanned) Jones!
I miss you!
So many dreams...
Horseback riding, mountains, shimering lakes, wildlife, hiking, fabulous forestes, sound of moder natures silence, California, beaches, theatres, skyscrapers, the pulsating life of big cities, walk of fame, New York City, succes, breathing freedom, wasting money, wildlife survival...
My dreams are so many, so different to eachother. I wanna do so much in life... there is no time for me to return home. I will never be pleased, always searching for more, always an adventure. There is just to much precious things out there to explore, to many dreams... but i will fulfil them all!
So many places, and they are out there, just waiting to be explored...
